En kritik mot Attachment Parenting som framförs är att förhållningssättet skulle skada jämlikheten mellan män och kvinnor. Kritiken saknar inte grund helt och därför tänkte jag diskutera det lite här.

 

Ursprunget till Attachment parenting är, som nämns även på andra ställen, en amerikansk barnläkare vid namn William Sears och mycket i filosofin i alla fall som den är dokumenterad i böcker är amerikansk. I USA ser föräldraledighet, jämlikhet, arbetsliv, synen på moderskapet och inte minst kvaliteten på barnomsorgen annorlunda ut. Det är i USA svårt att vara en anknuten förälder och samtidigt arbeta. Det är många gånger svårt i Sverige också, men än värre i USA. Det gör att många familjer tvingas välja väldigt brutalt mellan att båda föräldrarna väldigt snart efter födseln av ett nytt barn åter vänder till arbetet och ofta långa dagar och lång pendling eller att den ena blir hemma och tar hand om hemmet. Kanske främst av tradition och kanske för amningens skull i vissa fall, så blir det oftast kvinnan som är den som blir hemma.

 

Med den bakgrunden är det inte så märkligt att Sears i sina böcker speglar och kanske även förespråkar att mamman är den som är hemma med barnet. Att mammans tidiga anknytning är den som nämns och vars vikt framhålls. Fast ordet "förälder" används ofta det med. Det är kanske heller inte så konstigt att åsikten att moderskapet är unikt, exklusivt och fyller kvinnan med fullständig tillfredställelse får fäste i en sådan värld. Inom amerikansk AP finns definitivt grupper som ser moderskapet som i det närmaste heligt och att kvinnans plats är i hemmet och mannens ute i förvärvsarbete. Kvinnan kan eventuellt driva en rörelse hemifrån.

 

Men måste det vara så? Jag tror inte det! Dels så har vi alla möjligheten att välja hur vi vill göra i dessa fall och dels vet jag att de attachment parenting inspirerade föräldrar jag känner eller har talat med är mer jämlika än majoriteten. Det gäller både inställning och i reda siffror, tex hur stor andel av föräldraledigheten papporna tar ut.

 

Sverige är inte som USA och svenska kvinnor tar till stor del förgivet att yrkesarbete är det som gäller och att det ska gå att kombinera med att ha familj. Jag tror också att de flesta i den nu barnafödande generationen ser jämlikhet som en rättighet, kanske inte alltid enkel, eller självklar, men något vi ändå har rätt att kräva på alla plan.

 

Bland de verktyg som förespråkas inom attachment parenting är det bara amningen pappan inte kan ta samma omedelbara del i. Alla andra saker kan pappan göra i samma utsträckning som mamman. Vad det gäller amningen är det dessutom så att den fungerar bättre i ett förhållande där pappan tar sin del av både ansvaret för barnet och för hemmet. Amning kräver omgivningens stöd och den fungerar mycket bättre om mamman får en lugn barnsängstid.

 

I attachment parenting ingår också att barnen ska uppfostras med "positiv disciplin". Det betyder självklart att alla former av aga och olika kränkningar inte bör förekomma i uppfostran. Den nordiska synen på barnuppfostran har andra grunder än den amerikanska, kanske kan vi vara så stöddiga att vi säger att vi hunnit längre än de flesta andra i västvärlden. Det betyder att vår diskussion redan till stora delar har lagt aga bakom sig. Diskussionen här handlar oftare om hur barnet bemöts och olika varianter på "Naturligt föräldraskap" diskuteras. Jesper Juul, Lars H Gustafsson bland andra. De förespråkar på det stora hela att barn bemöts som kompetenta varelser och jämlika i värde, trots en mer begränsad erfarenhet.

 

Varför skriver jag det här? Jo, jag tror inte att det går att skilja en sorts jämlikhet från en annan, utan att de andra jämlikheterna blir lidande. Strävar vi efter att bemöta barnen på ett jämlikt sätt, så lär de oss även att bemöta varandra jämlikt. För att med ärlighet bemöta barnen jämlikt och lära dem jämlikhet, så måste vi bemöta varandra jämlikt som vuxna. Det säger ju givetvis inte att jämlikheten kommer automatiskt, men jag vill påstå att man inte kan föra tanken om en positiv disciplin till sin spets, utan att inse att jämlikhet är en viktig del. Jämlikhet och respekt.

 

Men jag tänker inte heller påstå att detta är enkelt. Att kunna bygga upp närheten till barnet och finnas nära det så länge det behöver ens närvaro, det konkurrerar lätt med önskan att vara jämlik på arbetsmarknaden. Att undvika separationer är svårt när jobbet ofta kräver resor. Men min tro är att barnet kan ha starka anknytningar till mer än en person, först kanske starkast till mamman, men pappan kommer inte långt därefter om han verkligen är jämlik, närvarande och engagerad. Finns det andra nära och kära kommer barnet snart ha starka band till dem med, nära vänner, mor- och farföräldrar mfl. Får barnet tid och personalomsättningen är rimligt låg, så kommer anknytningen till dagispersonalen också vara viktig för barnet.

 

Lever vi rimligt nära och rimligt jämlikt, så kommer separationen från just mamman inte vara så förfärlig, utan barnet kommer, när det hunnit knyta an till fler, vara trygg där det är i sina andra trygga relationer. Är anknytningen lika stark till pappan som den är till mamman, så är det inte mer traumatiskt att mamma är borta än att pappa är det. Så det är min övertygelse att ett från början jämlikt förhållningssätt föder möjligheter att fortsätta vara jämlik samtidigt som barnet får vara tryggt.

 

Det är i alla fall min övertygelse att vi kan ta det goda ur attachment parenting filosofin, utan att ramla huvudstupa i de fällor som lurar kring tanken på ett "exklusivt moderskap" eller "det heliga moderskapet". Det är inget som säger att någon av oss måste svälja hela konceptet. Att moderskapet ensamt skall fylla oss med lycka nog är inget krav. AP är en bunt verktyg, som förespråkarna tror hjälper föräldrar och barn att bygga en bra relation och vilka tros ha olika hälsofördelar för barnet, men hur många eller vilka ett föräldrapar väljer att använda, det är helt upp till dem. För den, som känner sig helt uppfylld av lycka och tillfredställelse genom sitt moderskap, så är det gott och väl, för oss andra finns det inget hinder att kombinera olika komponenter i livet fritt som vi önskar. Det är inget en amerikansk läkare kan styra, varken han eller någon annan.