En annan sak som dyker upp är diskussioner kring jämlikhet. Inte minst finns det feminister som anser att amning inte går att förena med ett jämlikt förhållande. De har då ofta en syn på jämlikhet som snuddar vid att man måste göra allt 50% var för att förhållandet skall vara jämlikt. Men det finns också feminister som ammar länge av det enkla skälet att barnet gillar det och de älskar sitt barn. En stor eloge till Linda Skugge, som skrivit om detta i sin bok Ett tal till min systers bröllop

 

Tro mig jag tycker att jämlikhet är ett vansinnigt viktigt område, men jag ser inte att det behöver betyda att män och kvinnor är identiska och gör allt lika. Det viktiga är att vi är lika värda och att det vi gör värderas lika även om det råkar vara lite olika saker vid olika tider till viss del. Nu är jag heller inte särartsfeminist, så jag tycker att män och kvinnor båda ska göra lika mycket av hem och barn sysslor och ska ha lika chans att göra något av sitt yrkesliv. Men amma och vara gravid kan männen bara inte göra på samma sätt.

 

I amningen är det ju heller inte bara man och kvinna som är inblandade, utan barnet finns med som en part. Jämlikheten måste då även gälla barnet. För barnet är amningen viktig. Detta bör tas med i funderingarna. Även de hälsofördelar kvinnan får av att amma. Är det jämlikt att kvinnan och barnet skall offra hälsofördelar för mannens skull?. Jag tycker inte det

 

Det är kvinnor som av naturen försetts med bröst, så kvinnan är den som kan amma med någon större effektivitet och för sin och barnets skull bör hon få möjlighet att göra det i den utsträckning hon själv vill. Bland annat genom amningen blir mamman ofta den som barnet knyter an mest till under det första halvåret, men en pappa som finns där och som gör sin del kommer snart att vara lika anknuten till barnet. Jag vill inte få modern att framstå som helig eller unik. Det är inte det det handlar om. I de fall pappan får huvudansvaret för barnet i början kommer barnet lika självklart knyta an till pappan. Att anknytningen oftast sker till mamman först beror på praktiska saker, som att hon är mer närvarande.

 

Helamningen tar ofta mycket tid från mamman och barnet, så det är inte ovanligt att pappan känner sig lite åsidosatt, det samma gäller ju äldre syskon. Men med lite fantasi kan pappor hitta mycket att göra med barnet för att bygga relationen tidigt. Pappan kan ju faktiskt göra allt utom just amningen. När barnet växer har amningen inte längre har samma centrala plats, vilket händer mellan 4-6 månader, då kommer pappan få mer tid med barnet. Så en pappa som finns där och engagerat sig i barnet och i mammans välmående han behöver inte vänta så länge på att spela en lika stor roll i barnets liv som den ammande mamman. Med två engagerade föräldrar kommer anknytningen till barnet och den tid och energi de båda ägnar barnet över en längre tid bli lika oavsett amning eller inte. 

 

Jag skulle faktiskt vilja påstå att ett jämlikt förhållande, med en man som tar sig an hemmet och familjen är en av de viktigaste förutsättningarna för en lyckad amning och för bådas förmåga att knyta an. 

 

Jag tycker också att man allt för ofta läser eller hör att en mamma bör begränsa amningen för att vara sexuellt tillgänglig för sin man eller att hon för förhållandes skull skall ställa upp även om hon inte vill. För visst kan amningen göra kvinnan mindre intresserad av sex, även om det inte behöver ske. Att kvinnan skall vara tillgänglig bottnar i en fruktansvärd kvinnosyn. Att mannen har rätt att ha sex med sin hustru, det är en förlegad syn och de dagar då en man hade rätt att våldta sin fru är förbi. En kvinna har rätt att säga nej och en man har en skyldighet att respektera detta. Vill han ha sex, så får han hjälpa till mer hemma, så att hon inte är lika trött och sedan får han väl se till att vara attraktiv och tilltalande. Sexlivet kommer igång för det flesta. Det tar olika lång tid för olika kvinnor, men det är kvinnans rätt att styra över sin kropp.