Som AP inspirerad förälder får man alltför ofta höra att man skämmer bort sina barn, att man binder ris för egen rygg genom att inte gå emot det spädbarnet ber om - närhet, lyhördhet och mat och sömn när det behöver, inte när mamma/pappa bestämmer. Min begränsade erfarenhet och mer erfarna utövare och förespråkare av AP säger dock motsatsen. Barnen blir inte bortskämda, utan tvärt om lugna, harmoniska och med en förtröstan om att föräldrarna vill det väl, så lyder de allt som oftast - om än inte alltid. 

 

Men finns det då inga risker eller fällor här? Jo, allt kan ju göras i för stor utsträckning eller på lite fel sätt. Barn mår bra av att få sina behov tillfredställda. Med spädbarn är det relativt sett enkelt. De har ingen vilja bortom viljan att få grundbehoven tillfredställda. Ett större barn kan dock ha önskningar som går precis på tvären mot dess egentliga behov och då gäller det att styra barnet mjukt och listigt. 

 

Fast med barn i alla åldrar finns en fälla till och det är att man låter världen snurra enbart kring barnet och glömmer bort sina egna behov. Det slår i så fall åt två håll, dels det uppenbara att man som förälder snart får slut på kraft och missar balansen i familjen. Men jag vill hävda att det inte heller är bra för barnet på ett mer direkt sätt. Att vara någon annans mening med livet och någon annans centrum är ett oerhört ansvar, ett ansvar som är alltför tungt för ett litet barn och rent allmänt otrevligt att lägga på någon, liten eller stor. Ett barn är heller inte gjort för att vara i centrum, utan för att vara en i mängden, en i gruppen och först i början i första hand en iakttagare och sedan sakta allt mer en som gör samma saker som de runt ikring. 

 

Spädbarnet som blir buret eller ligger nära en förälder som sköter det dagliga arbetet och umgås med andra ser och lär om vad det är att vara människa. Det iakttar vanlig mänskliga aktiviteter och naturligt samspel mellan människor. Ett barn som i stället hela tiden blir uppassat och påpassat och sätts i centrum, får en skev bild av sin plats i världen, av föräldrarnas roll och ser kanske inte ett verkligt och normalt samspel mellan vuxna människor. Det är viktigt att man i viss mån fortsätter att leva sitt liv även efter att man får barn och att barnen får följa med och iaktta och delta i stället för helt börjar leva barnens liv.

 

Självklart får man pussa och krama och busa med barnet när glädjen över den lilla vännen svämmar över. Det är ju bara härligt för både barn och den vuxna, men att ständigt placera barnet i blickfånget och i centrum för all uppmärksamhet blir tröttsamt för alla inblandade. Barnet mår bäst av att liksom de flesta av oss befinna oss nära händelserna men utan att utgöra själva centrum.

 

Det större barnet som kanske aldrig själv behöver be om något, för att föräldrarna alltid förekommer det och gissar dess önskningar och som alltid har blickarna på sig och skjutsas runt till rent barnanpassade aktiviteter. Det barnet behöver aldrig lära sig att ta hand om sig själv och ser inte heller nu hur vuxna gör och lever utanför den speciella föräldrarollen. Det är också troligt att barnet upplever en stark press att prestera och lever för den uppmärksamhet som den centrala rollen ger. Det är också vanligt att barnet i sådana situationer söker efter var föräldrarna säger stopp. Det är alltså lätt hänt att barnet ber om mer och mer och "trotsar" för att finna tryggheten i att föräldrarna slutligen, förhoppningsvis i alla fall har någon gräns för sin medgörlighet. Jag gillar inte kategoriska utrop om att barn behöver gränser, för de utropen brukar följas av en mycket auktoritär syn på hur dessa gränser ska sättas och en än mer stelbent syn på vilka gränser som ska finnas, men barn behöver vuxna som tar ansvar och som inte lämnar barnet svävande i otrygg ovisshet.

 

Jag säger inte att man inte ska hjälpa barnen, eller att man inte ska låta dem ha några barnaktiviteter. Men jag vill säga att det är bra för alla parter om barnen hinner prova att lösa saker själva och kanske tillåts be om hjälp innan man kommer till undsättning. Att de kanske inte ska tröstas för småblesyrer de själva inte finner upprörande, utan att man väntar på att de signalerar att trösten behövs. Jag tror också att barn mår gott av att umgås med barn och vuxna i blandade åldrar, följa med och göra hushållssysslor, men också på kalas, museer och restaurang, givetvis ska hänsyn tas till deras förmåga och spring i benen, men att de ändå får se vad familjens vuxna gillar och hur de umgås med sina vänner. Dessutom blir nog mamma och pappa så mycket gladare om de kan göra saker de gillar. 

 

Det är kanske också lätt att tycka att ett barn ska ha så lika rättigheter som möjligt, med hänsyn taget till deras ålder. Jag skulle säga att det är minst lika viktigt att barnet har "skyldigheter". Uppgifter familjen förväntar sig att barnet klarar och vars genomförande bidrar till familjens välmående. Givetvis måste uppgifterna anpassas till barnets ålder och förmågor. Man kan ju inte säga till en 2 åring att det framöver förväntas duka middagsbordet på tisdagar och torsdagar och förvänta sig att det ska funka. Vad som kan funka fint är dock att låta 2 åringen varje tisdag och torsdag få besticken och bli ombedd att bära dem till matbordet. De vuxna får lite hjälp och barnet får känna sig nyttigt.

 

Barn föds inte till att vara stjärnor eller divor, utan till att vara en jämlik medlem av en familj eller flock. Ett lyckligt barns behov tillfredställs när de uppstår, med så mycket hjälp av föräldrarna som krävs, men föräldrarna låter barnet signalera behovet och låter barnet klara så mycket som möjligt själv. Barnet har heller inte bara rättigheter utan även skyldigheter i relation till sin ålder.