Attachment Parenting och min syn på föräldraskap handlar om att skapa en nära och trygg relation mellan föräldrar och barn. Grunden läggs de första åren och delvis därför är sidan till stor del koncentrerad på barnets först år. Den andra anledningen till att det är så är att jag själv i skrivandets stund bara har erfarenhet av föräldraskap upp till och med förskoleåldern.

 

Men vad är närhet? För ett spädbarn räcker det ganska långt att få vara fysiskt nära och den fysiska närheten är en bra start. De flesta av idealen inom AP har med den fysiska närheten mellan spädbarn och föräldern att göra. Men målet ligger vid en närhet i relationen som kan upprätthållas genom hela livet och det är inte den fysiska närheten och heller inte att barnet fortsäter att vara beroende av föräldern. Närhet är heller inte en fråga om intensitet, intensitet tyder snarare ofta på att äkta närheten saknas. Intensitet leder till barncentrering, och/eller "curlingföräldraskap". Istället handlar det om att kunna dela med sig av sina känslor och åsikter utan att den man talar med tar illa upp eller blir arg och att man själv kan lyssna och ta till sig utan att ta illa upp. Att acceptera olikheter!

 

För det lilla barnet gäller det att vi måste skydda det och hjälpa det att bygga upp sitt eget jag, så att det sedan kan vara en del i en gemenskap utan att låta sig kränkas eller kompromissa bort sig själv. Det handlar om att sätta gränser och lära barnet att sätta gränser. Att sätta gränser på ett sätt som inte innebär klankande, klagande eller skäll. Att sätta gränser för sig själv för att man behöver dem för att må bra, inte sätta gränser för andra för att ändra dem.

 

I början är det egentligen enkelt, det går åt energi, tid och engagemang. Det svårast är att komma förbi sina egna begränsningar och hitta sitt eget själv i stor nog utsträckning för att kunna ge barnet den närhet det behöver. Längre fram blir det mer komplicerat, då räcker inte amma, bära och samsova längre, utan det gäller att de första åren gett en nog kännedom om sig själv och sitt barn för att man ska kunna leta sig vägen fram tillsammans.

 

Att undvika beteenden som rakt av förstör närheten och som skadar båda barnets och förälderns självkänsla är en bra början. Att uppfostra utan att kränka. Men har man själv blivit uppfostrad på traditionellt sätt är det nog så svårt att nå dit. Att minimera kränkningarna och uppmuntra ärlighet kanske är det närmsta vi kan komma. Att undvika fysisk bestraffning är ett första steg, ett steg som blev lag under 70-talet. Efter det kommer att inte verbalt kränka barnet, även det är i linje med svensk lagstiftning. Ett problem här är att ett litet barn inte kan hävda att det blir kränkt, inte innan det kan tala för sig och därför går det heller aldrig att fälla någon för att i enskildhet kränkt barnet, så här är det ändå var och en som ensam får göra sitt bästa. Att sedan inte döma och bedöma barnet är ytterligare ett steg och här är de flesta av oss ute på okänt vatten. Kan vi låta barnet vara och lita på att det vill göra det rätta för att det är en människa, eller tror vi att barnet gör det rätta bara om vi ger det ett yttre krav, yttre beröm eller klander som morot eller piska? Ibland är det lätt andra gånger så svårt, så svårt.

 

Den typ av uppfostran och föräldraskap som förespråkas för barnen i alla åldrar är vad man kan kalla "Naturlig barnuppfostran", som ligger nära vad man ser hos många ursprungsbefolkningar. Där den naturliga barnuppfostran ser barnet som en fullvärdig människa från första början. Oerfaren, ja, men samtidigt med något rent och orört i sig, något unikt att lära sina föräldrar. Där skiljer sig förhållningssättet drastiskt mot den sedan medeltiden förhärskande uppfostringssynen, som varit väldigt auktoritär och sett barnet som något föräldrarna genom regler och straff skall forma till en människa. Barnet ses då bara som ett förstadie till en människa. Den "Naturliga barnuppfostran" skiljer sig också från den främst under 70-talet förespråkade demokratiska uppfostran, såtillvida att man inte röstar eller formaliserar rättvisan. Barnen läggs heller inte på ett lika ansvar för olika beslut.

 

Kan vi bevara barnet och låta det behålla sitt själv och samtidigt behålla våra egna själv, då kan vi komma nära och förbli nära. Då kan vi bygga en relation som i huvudsak ger glädje resten av våra liv, ett förhållande där barn och vuxen båda lär av varandra och båda mår bra. En relation där närheten är naturlig och det vanligaste är att ärlighet är en självklarhet, där olikheter accepteras och erfarenheter delas. Det är målet och min egoistiska önskan i mitt föräldraskap. Min önskan för mina barn är att de ska få känna sig hela.