Fyraåringens soppa

Jag tycker att det är bra att ha en tanke bakom hur man äter och att man förstår att den tanken om den genomförs påverkar hur barnet kommer att se på mat och på måltiden.

 

De vuxna har ansvar för att barnet erbjuds näringsrikmat i en behaglig miljö. Barnet å sin sida ansvarar för att äta sig lagom mätt. En behaglig miljö, betyder avspänd och för barnet rimligt underhållande. Långa middagar med väldigt vuxna diskusioner är inte nödvändigtvis en behaglig miljö, utan samvaron behöver anpassas för att roa alla kring bordet.

 

Vad som i varje familj ses som viktigt kring maten och måltiderna varierar självklart. Tycker man att mat bara är något man stoppar i sig för att överleva, så blir det den stämningen man för vidare. Tycker man att mat är underbart, något roligt och spännade, så är det det man lär ut. Sederna kring bordet lärs också ut. I vissa familjer äter man ensam mest, i andra äter man långa måltider tillsammans under ivirgt diskuterande. Vad man kan vara säker på är att vad det gäller mat och måltider så gäller samma sak som i alla andra aspekter av familjelivet, investerar man lite, får man troligen en måtlig avkastning, men investerar man mycket blir resultatet ofta ymningt. Så oavsett hur man vill ha det, så bör man anstränga sig i proportion till den man vill ha ut.

 

En mycket viktig sak är att det inte ligger någon som helst prestation i att äta. Ett barn är inte "duktigt" för att det ätit upp, eller för att det äter en viss sorts mat. Det är heller inte duktigt om det håller igen på maten. Barnet får inte pressas, mutas eller övertalas att äta. Att truga ger så lätt ett spännt förhållande till maten, något jag inte tror någon far väl av.

 

För mig börjar måltiden redan i affären, eller ännu tidigare då vi funderar över vad vi vill äta och läser recept. Till vardags är detta ofta begränsat och maten ska gå rimligt snabbt att tillaga, men när det går funderar vi mer och lägger mer energi i att få rätt råvaror och att hitta tiden. I köket hjälps vi gärna åt. Barnen är med i det de kan. En fyraåring kan definitivt göra det mesta och med lämpligt valda råvaror har vår fyraåring fått njuta av stoltheten att med bara lite hjälp själv lagat maten till familjen. Även mindre barn kan röra, titta, knåda och bara uppleva dofter och få synintrycken.

 

Sedan hjälps vi åt att duka. Här blir det sällan perfekt, för vårt bord är arbetsbord och matbord i ett än så länge, men mörka kvällar kommer stearinljus fram och maten läggs upp så trevligt det går.

 

Äter gör vi tillsammans så ofta vi kan. I alla fall middagarna äter vi nästan alltid tillsammans. Vi pratar, smakar, skrattar, diskuterar och lägger planer. Vi försöker ha trevligt tillsammans. Givetvis är inte allt perfekt. Barnen har inte alltid ro att sitta och rör sig den stora så vill den lilla inte heller sitta, men det får man ta!