När det strular

Min första amningshistoria

Här kommer min alldeles egna första amningshistoria, den rymmer sorg, ilska, tacksamhet, en del smärta och även stor glädje. Skulle du vilja bidra med din egen amningshistoria, så hör gärna av dig. Amningshistorier finns det lika många varianter på som det finns mammor och jag tar gärna med fler eller länkar till andra, oavsett om de ledde till en lång helamning, en delamning eller att amningen var ohållbar och ersattes med flaska, eller kanske att du valde att ge flaska redan från början, alla historier är välkomna. Antingen lägger vi texten här, eller så länkar jag vidare. Maila gärna <skorpan at skorpan punkt se>

 

Varje historia kring amning är unik och de tjänar sitt syfte i att man kan känna igen sig i bitar.

 

När jag tänker på min historia, så var det ingen lätt start, men det var ingen plågsam start. Det är jag tacksam för. Vi fick jobba för amningen, men behövde inte plågas. Ibland kan amningen göra riktigt ont och ibland kan det vara sår och blod, i så stor utsträckning att det blir en plåga. Jag kan ärligt svara att jag inte vet vad jag gjort om det sett ut så för mig.

Min historia

Min son föddes för snart 5 år sedan, men egentligen börjar min amningshistoria långt tidigare, för familjehistorien påverka mycket. Mamma hade liksom många mammor i hennes ålder, inte ammat mig särskilt mycket eller länge. Stödet som behövdes fanns inte och dessutom gavs läkemedel under förlossningen som påverkade sugförmågan hos mig. Sammantaget hade jag en bild av amning som något jag gärna ville, men som definitivt kunde vara svårt och jag var nervös.

 

Så kom min lilla älskling till världen och hans första försök vid bröstet på förlossningen var just bara försök, han snarare pussade på bröstet än gjorde några försök att ta in bröstet i munnen. Troligen på grund av att barnmorskorna precis byttes, så antecknades ändå att han hade ammat. Det är den första sak jag är arg över!

 

Vi kom upp på BB och där följde den vanliga omsättningen på barnmorskor, ingen stannade till länge nog för att kolla hur en amning gick. När jag sa att han inte fick tag och inte fick i sig något, så möttes jag av misstro. Som nyförlöst förstföderska är man ju inte så kaxig, tyvärr, så jag var väl inte tydlig nog. Man jag tycker att de borde tagit sig tid att titta på ett amningsförsök. Det är den andra saken jag är arg på.

 

På hans andra dygn kom då den magiska tidpunkt då barn ska vägas, tack och lov. Han hade givetvis rasat i vikt och hade på 2 dygn tappat 10% av födslovikten. Nu blev det äntligen fart på dem, även om de inte med en min antydde att deras tidigare misstro skulle vara något att be om ursäkt för.

 

In kom koppar med ersättning, vi fick undervisning i både koppmatning och ersättningstillredning, en pump dök upp och ett bombardemang av amningsråd tog vid. Pumpen fick jag hjälp med att montera och starta och barnmorskan satte den mot mitt bröst och drog upp effekten på max. Smärta! På ett par sugtag hade pumpen slitit sönder vävnaden innanför huden i vårtgården. Jag har fortfarande skadan kvar, snabbt fick jag också blödande sår. Än mer ilska!

 

De förstod äntligen att lillkillen inte förstod hur man sög, men råden var olika och irriga. En barnmorska kom tillslut in med en amningsnapp och med den tog han bröstet, men barnmorskan efter kom in och sa att en sådan skulle jag ju inte ha och skällde på mig innan jag han förklara att vi fått den av en av hennes kollegor. Om de ändå kommunicerade med varandra!

 

Lillkillen hade hunnit bli gul på gränsen till att behöva behandlig och var slö, det gjorde att vi fick stanna ett dygn till, så 4 dygn var vi på BB. Med amningsnappen sög han, men han var slö och vaknade inte så ofta som han borde. Efteråt har jag förstått att han tidigt borde ha väckts mycket oftare, så att han ammat(matats) minst 12 gånger per dygn, men råden jag fick var att han skulle äta minst var 4:e timme... Jag fick också ganska krångliga råd kring vilken mängd han behövde.

 

Sista natten på BB hade vi äntligen tur. En ängel till barnmorska dök upp, lugn, cool och säker. Hon sa lugnt att jag skulle ringa så snart jag skulle amma och att hon kunde hjälpa oss, att de andra inte kunde, det hörde inte dit, hon kunde! Det magiska var att hon kunde. Hon gjorde egentligen mindre än de andra, rent praktiskt, men hon var lugn och visade tillit till min och sonens förmåga. Sonen sög den natten för första gången på bröstet bart. Det var första gången och andra gången skulle dröja några månader, men jag fick i alla fall hopp. Hade jag fått hjälp av henne mer hade det säkert funkat snabbare.

 

Eftersom lillen var gul och amningen inte funkade, så fick vi återbesökstider bokade, två stycken. Jag fick också pumpen hem på recept.

 

Amningen funkade inte bättre hemma, men jag pumpade och den mogna mjölken rann så sakteliga till. Vi matade med kopp efter BB:s riktlinjer. Lillen blev inte piggare och vikten ökade inte till första återbesöket. Men han höll sig på rätt sida om uttorkning och gulhet. Barnmorskan på återbesöksmottagningen såg lojt på när jag ammad med helt tokig position på lillen. Det kändes mer som en tenta än det kändes som ett tillfälle till hjälp och stöd.

 

Så fick vi besök av BVC. Äntligen en till vettig människa, den andra under historien! Sonen hade fortfarande inte vänt upp det minsta i vikt, trotts att han nu var över en vecka gammal och han var fortfarande onormalt sömnig. Sköterskan sa att vi skulle sluta planera mängden vi tillmatade med och istället helt enkelt efter amning mata med först bröstmjölk och sedan ersättning tills det rann över. Vilken effekt det fick! På ett dygn ökade lillen 100 g i vikt och blev snabbt piggare. Nu kunde vi äntligen börja öva amning.

 

Under någon vecka gav vi fortfarande mest ersättning, men mängden utpumpad mjölk och amning ökade. Vi vägde regelbundet och när det såg stabilt ut, så började jag mer medvetet dra ner på ersättningen. Koppmatning var en följeslagare än och sista ersättningen fick han när han var 1 månad gammal.

 

Amningen, den funkade nu rimligt. Men även om det går att amma med amningsnapp, så är det krångligare, slabbigare, mer tidskrävande och det är svårt för barnet att få i sig lika mycket som utan amningsnappen. Jag hade en stor uppsättning nappar, så att jag kunde amma på natten utan att gå upp och rengöra. Jag tog en ny till varje amning och sedan kokade jag alla på morgonen. Amningsnappen fick inte glömmas när vi gick någonstans, hände det så blev det lätt panik. Vi kan säga att förhållandet till den var något av en hatkärlek. Utan den hade vi ingen amning, med den var amningen långsam och kladdig. Jag var dock orolig för att amningen skulle börja krångla om jag bråkade om nappen, och jag ville

 

När lillen var 4:a månader hade jag bestämt att jag skulle ta med honom på konferens med jobbet. Då kände jag att jag bara inte kunde ha amningsnappen kvar, så när han var 3 månader började jag öva utan, först fick jag varje gång ändå sätta på amningsnappen, sedan började han kunna ta bröstet bart efter att först startat på amningsnappen och sedan började det hända att han kunde ta tag på bröstet med en gång. Efter 2 veckor hade vi vant oss av med amningnappen. Ett tag till hade jag en i skötväskan för säkerhets skull, men behövde inte använda den.

 

Efter det ammade vi länge, för när det väl funkade kändes det så kort att avvänja innan året och amningen var mysig. Vi gillade amningen båda två och delamningen som blev när maten kom in i bilden, den gillade jag mest. Utan stress, bara mys och mjölken som bonus på något sätt.

 

I efterhand kan jag konstatera att den tid jag la ner på att få amningen att funka hade varit svår att hitta annat än med första barnet. Vi led aldrig, utom att nätterna med pumpning i början var jobbiga och när amningsnappen mitt i natten viftades av mitt bröst av sonens ivriga händer, så kunde jag tappa tålamodet en stund, men sambon stöttade och tröstade. Så även om starten inte blev perfekt, så hade jag stöd och en smula tur,men också en vilja och en envishet.