I den västerländska kulturen är sömnen ett bekymmer, det går inte att förneka det och att ignorera det gör ingen gladare. Vad ligger bakom problemen? Är det normalt, eller är det något vi skapat själva?

 

Mycket tyder på att vi har oss själva att skylla, eller snarare våra föräldrars föräldrars föräldrar eller så. De tog till sig läror om att barn skulle sova ensamma och hela natten utan mat. Kanske kan vi skylla lite på läkare, som studerade levnadsförhållanden och försökte göra dem drägligare och mer hygieniska, men som tyvärr kastade ut barnet med badvattnet. Till stor del får man nog också skylla på hur kvinnosynen var under 1800-talet. Det ansågs att kvinnan knappast själv var kapabel att göra de bästa valen för barnen, tvärt om sågs hon ofta som en hälsofara. Detta gällde i första hand underklassens kvinnor, men i överklassen vakades det också intensivt över kvinnors val.

  

Sömnproblemen går i arv, föräldrar som lär sina barn att sova under vissa förutsättningar, tex helt ensamma, i totalt mörker och utan minsta ljud kommer att få vuxna barn som helst sover ensamma, utan kroppskontakt och som kräver mörker och absolut tystnad för att sova. Det kommer göra att barnbarnen inte kommer att få sova hos föräldrarna heller, men nu inte för att den generationen läst i några böcker om att så ska det vara, inte främst, utan för att nätterna lätt blir outhärdliga för en mamma nära sitt barn om hon inte själv fått närheten som liten. Detta gör sömnproblemen så komplexa.

 

Det går att det inte alls bara är att säga att alla bebisar mår bäst av att samsova. Barnet mår bäst av att samsova med villiga föräldrar, föräldrar som antingen fått närheten som små, eller som klarar att gå i strid sina egna demoner och bryta mönstret. Föräldrar som gör det kan känna en sorg och en smärta och kan faktiskt orsaka far- och morföräldrarna sorg och smärta, då de kan se handlandet som en kritik mot det sätt de valde att sköta nätterna på. Men det kan i slutänden leda till läkning och välmående.

 

Men det kan också leda till att ingen sover och att alla mår dåligt. Därför gäller det att känna sig själv och sitt barn och prova sig fram. Om det man gör inte funkar, så bör man testa något annat. Varken barn eller föräldrar ska behöva vara trötta eller ledsna. Det bagage vi bär med oss och vår personlighet får vi leva med och anpassa oss efter. 

 

Sett över världen, så är det vanligaste för ett litet barn att det sover med mamma. Då 186 icke industrialiserade kulturer studerades fann man att barnen sov i samma säng som föräldrarna i 46% och i annan säng men i samma rum i ytterligare 21%. Men i ingen av kulturerna sov barnen ensamma före 1 årsålder. 

 

Barn har tills mycket nyligen självklart sovit nära en vuxen för skydd mot djur och kyla och av den enkla anledningen att de flesta hem bara haft ett rum att sova i. Under viktoriansk tid fördes en hård kamp av "förstå-sig-på-are" mot detta. Hygien och att mamman skulle frigöras från barnet (för att bli arbetskraft eller älskarinna) var skälen. Man oroades över att mammans "ångor" skulle vara skadliga för barnet. Paradoxalt nog har det visat sig att mammans utandningsluft antagligen bidrar till att stimulera barnets andning och därmed eventuellt minskar risken för plötslig spädbarns död.

 

Jag kan heller inte annat än undra hur mycket av problemen som baserar sig i att vi sover för att vi måste och inte för att vi vill och njuter av det. Sömn är i vår kultur ett tillstånd av icke-produktivitet, den yttersta lättjan. Att bara njuta är lite fult. Kunde vi bejaka sömnen och sova för att det är skönt, så skulle kanske en del av pressen på oss vuxna och därmed även på barnen släppa. Hur många barn förpassas inte till sitt egen sovrum för att mer eller mindre vara ur vägen, visst ofta med ursäkten att de behöver sina 12 timmars oavbrutna nattsömn. Hälsoargument som kan låta nog så riktiga, men forskning i dag har svårt att finna belägg för att det skulle vara fallet.

 

Vad ska man göra då? Ja, det är inte enkelt och jag tror inte på färdigpaketerade lösningar. Vi är familjer och ingen av oss existerar i ett vakuum. Sömnen är viktig för både bebisarna och för oss vuxna. För barnen är en sund sömn, med normala uppvaknanden viktig för deras utveckling och för att de ska växa. Tillväxthormoner bildas till stor del under sömnen. För den vuxna och därmed för barnen är sömnen viktig för hälsan psykiskt och fysiskt, så visst måste vi se till att alla får sömn nog för att vara utvilade. Ett tips kan vara att titta på NCSS - The No-Cry Sleep Solution , Det är en bok som innehåller tips om hur man rederut och löser familjens sömnbekymmer, utan gråt. Metoden, som inte är en metod i egentlig mening, utan ett ramverk för att hitta sin egen unika lösning, rekommenderas av UNICEF och WHO.

 

Om man med mer eller mindre ansträngning kan ta sig förbi barriärerna som finns för att nå fram till samsovning, så når de flesta en bättre sömn på det viset. Kanske inte färre uppvaknanden, men kortare uppvaknanden och med möjligheter att enkelt somna om. Men vägen dit kan vara knepig och inte minst om man börjar försöka samsova med ett lite större barn kan man ha veckor eller tom några månader framför sig då man stör varandra och sparkar varandra. Men håller man ut har man att se fram emot något mysigare. För vissa är det kanske ändå så att barriären är för hög och för plågsam att ta sig förbi. Det är inget någon annan kan avgöra för en.

 

Om ens bagage är för tungt för att man ska nå hela vägen, så kan man göra vad man kan. Att ha spjälsängen i sovrummet kanske går, att ställa spjälsängen bredvid den äktenskapliga sängen kanske går, kanske rent av med ena långsidan bortagen så att spjälsängen blir en sidovagn till den stora sängen. Kanske kan barnet välkomnas upp i föräldrarnas säng under delar av natten, eller på morgonen. Kanske kan man så hjälpa barnet att i sin tur ha en mindre barriär att klättra över när det i sin tur blir förälder. Vad man definitivt ska göra är att inte lämna barnet i sticket när det gråter. Det finns ingenting att vinna på att lämna ett barn att gråta ensamt. För en bebis fyller gråten bara ett syfte och det är att i en krissituation tillkalla hjälp. Nekar man den hjälpen stressas barnet och det finns belägg för att det ger men längre fram i livet.