Utbrott och trotts

Till att börja med vill jag säga att trotts är ett av de ord som förknippas med barn som jag tycker riktigt illa om! Ordet alltså, inte barnets beteende. Att kalla barnens gråt, skrik och olust för trotts demonstrerar verkligen den hirarkiska ordningen i familjen. Ett barn som bemöts respektfullt trottsar inte! Där med inte sagt att det inte uppstår konflikter, men det är bara ett barn som står under föräldrarna i rang som kan trottsa. Det låter kanske som hårklyveri, men det finns en viktig sak med att inte tänka på barnets utbrott av ilska och frustration som trotts och det är att det öppnar dörrarna till att konstruktivt titta på anledningarna till utbrotten. Det i sin tur leder till att utbrotten kan göras färre!

Barnets skrik och tillsynes arga beteende beror på att barnet mår dåligt. Jag är inte säker på att en tvååring kan veta exakt vad som är fel, men översatt till en vuxen så känner det sig stressat, överkört, respektlöst behandlat, maktlöst i den bemärkelsen att det inte förstår och heller inte förmår påverka det som händer. Vad vi kan vara säkra på är dock att ett barn alltid gör så gott de kan, de försöker göra allt de med sin nuvarande förmåga kan göra för att göra föräldrarna glada, samtidigt som de har ett barns nyfikenhet, ett barns bristande erfarenhet av vår ganska konstgjorda värld och en spontanitet och en förmåga att leva i nuet som vi vuxna tvingats lära oss av med.

Utbrottet är barnets mest desperata sätt att kommunicera, precis som skriken hos spädbarnet, själva utbrottet är det alltså inget ohälsosamt med, det är mer ohälsosamt med ett barn som tyst tar emot och inte säger ifrån när föräldrarna gör något som uppenbart går emot barnets behov och önskningar. Utbrottet är barnets bästa möjliga försök att kommunicera. Vad det försöker säga, det får vi föräldrar klura på och när vi förstått, så kan vi undvika utbrott som beror på just den anledningen längre fram.

Faktum är att det nästan alltid är föräldrarnas handlingar som leder fram till at barnet "trottsar", det är väldigt sällan som inte föräldrarna kan förebygga och lindra utbrotten genom att vara förutseende och visa barnet respekt. Oftast handlar det om att tillfredställa barnens medst basala behov. Inte för att jag alltid lyckas själv, men jag försöker lära av misstagen.

Några exempel på utbrottsanledningar:

• Barnet är hungrit eller trött.
• Vuxna avbryter barnets aktiviteter utan förvarning. Det gillar inte vuxna heller, men de utsätts inte så ofta för det...
• De vuxna förväntar sig saker som barnet inte är moget för.
• Att barnet inte får leva upp till sin förmåga och därför inte känner sig delaktig nog.
• Den vuxna är hungrig eller trött (och blir sur och otrevlig först)
• Stress, barn förstår inte detta med att ha brottom. Det dröjer upp mot 10 årsåldern innan de har en vetting chans att förstå det.
• De vuxna visar ingen respekt för barnets kännslor eller åsikter. Det går att visa respekt även när barnet av en eller annan anledning måste fås att göra något det inte vill.
• Barnet har blivit över- eller understimulerat

Några grund tips för att minska utbrotten är att lära sig hur barnet funkar. Se till att alla i familjen är mätta och utvilade, förvarna innan uppbrott, stressa om möjligt inte, var empatisk och lär dig vad som gör just ditt barn överstimmulerat och hur det behöver ladda om batterierna. Låt barnet hjälpa till och känna sig värdefullt. Kanske kan det laga middag till familjen, se Fyraåringens soppa.

Viktigt är också att inte förvänta sig mer av barnet än vad som är rimligt med tanke på barnets ålder! En fyraåring kan antagligen inte städa sitt rum själv, en 2 åring kan antagligen inte rå för att det kissar på golvet, en 6 åring kan kanske inte gå vägen hem från skolan utan att bli distraherad av något längs vägen och "glömma" tiden och så vidare.

Bra läsning tycker jag att Raising Your Spirited Child Mary Sheedy Kurcinka är. Den är bra även om barnet inte är fullt spirited. Det finns också flera bra artiklar på The Natural Child Project Tex Children Don't Really Misbehave, Looking Past the Behavior, Temper Tantrums och många många fler!

En sista sak! Ingen är perfekt. Både föräldrar och barn får utbrott och gör saker som vi ångrar. Det är OK. Alla kan vi bara göra så bra ifrån oss som vi förstunder ha kunskap och verktyg till. Förlåt er själva och varandra, men minns att det är den vuxna som är ansvarig för klimatet i familjen, där tror jag stenhårt på Juul.